Hur kommer man framåt när man går runt i cirklar?

Som ganska arealbefriad agronom har jag mitt i vårbruket roat mig med att följa Miljö- och jordbruksutskottets utfrågning med anledning av en fördjupad studie om lantbrukets sårbarhet (finns i sin helhet på webben). Studien har det fantasieggande ­namnet Lantbrukets sårbarhet – en uppföljning. Om du vill hitta den så heter den på arkivariska "Rapport från riksdagen 2020/21:RFR7", bara att Googla.

Ämnet är mycket relevant och förtjänar analys och framför allt aktion för att minska den enorma sårbarheten i svensk livsmedels- och energiförsörjning. Svenskens liv är i dag osedvanligt upphängt på att allt fungerar och att de flesta länder vill skicka de varor vi vill ha till oss, till ett överkomligt (läs lågt) pris.

Varken en riksdagsutfrågning eller en 216 sidors riksdags-uppföljning är de mest eggande forumen för min rastlösa själ, men när ämnet ligger en varmt om hjärtat kan man förmå sig att ta till sig kunskap i alla forum.

Tyvärr blir istället det stående intrycket av utfrågningen hur professionella Kristina Yngwe, som ledde utfrågningen, ska kunna ersättas i utskottet och av Centerpartiet. Vilken stjärnkarriär hon gjort från HIR Skåne till ordförande för Miljö- och jordbruksutskottet, när hon nu väljer att inte kandidera till riskdagen i nästa val.

För att driva utveckling framåt måste man vara konkret. Denna session var allt annat än konkret. Flera talare la sin korta och vår dyrbara tid på att referera vad som står i uppföljningen. De valde alltså att främst referera det material som alla har. Jag blir bedrövad över att se den låga nivå som diskussionen håller, trots att så många kvalificerade personer deltar.

Näringslivets representanter var de mest konkreta, men även från dem var det ganska oprecisa tankar om hur lantbrukets sårbarhet kan minska. De tog tidvis istället tillfället i akt att tala i egen sak i ett bredare spektrum.

LRF:s ordförande Palle Borgström tillförde att vi varit naiva inför EU-inträdet och i spåren av det tappat svensk livsmedelsproduktion till utlandet.

Dagen summerades av Miljö- och jordbruksutskottets Maria Gardfjell, Miljöpartiet. Hon fann dessa slutsatser i dagens diskussioner:

  • Vi måste minska matproduktionens sårbarhet
  • Vi måste utveckla robusta livsmedelssystem från jord till bord
  • Vi måste utveckla självförsörjningsförmågan
  • Vi har lärt oss i dag att klimatanpassning lönar sig
  • Klimatomställningen måste ta fart

För mig är det en gåta var i utfrågningen eller utvärderingen Maria Gardfjell fått bevis för att klimatanpassning lönar sig. Men det låter ju bra och jag önskar såklart att jordbruksföretagen investerar lönsamt.

Än en gång har vi alltså konstaterat självklarheter samt att det inte gick som vi tänkt oss att öppna gränserna för fri import av mat, utan att vara konkurrenskraftig. Men vi har knappt berört vad vi konkret ska göra för att minska lantbrukets sårbarhet, inte vem som ska göra det och inte när det ska göras.

Vi måste våga börja diskussionen på en högre nivå, utgå ifrån att folk är insatta och har läst materialet inför utfrågningen. Annars kommer vi inte framåt.

Torkan 2018 var en rejäl käftsmäll för svenskt jordbruk. Det visade tydligt på sårbarheten. Pandemin har på det hela taget istället gynnat svenskt jordbruk. Den har dock visat att solidariteten mellan länder är vatten värd redan vid en mindre utmaning. Ja, pandemin är en mindre utmaning jämfört med en fullskale-kris.

Vi har inte råd att fortsatt gå runt i cirklar. Utvecklingen för svenskt jordbruk de senaste 25 åren är mycket mer alarmerande än så.

Stefan Ljungdahl

Artikeln publicerades torsdag den 29 april 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste