På ostfronten mycket nytt

Krönika: När jag åt på en restaurang i Stockholm för några år sedan presenterades det svenskt kött, med svenska grönsaker och en fin historia kring alla ingredienser. När vi kom till osten var den fransk med förklaringen att det inte fanns svensk ost av samma kvalitet att få tag i. Jag tolkade det som inget annat än en krigsförklaring mot de svenska gårdsmejerierna. En trendspaning är att den här attityden lyckligtvis verkar förändras hos restauranger från att servera ”äkta europeiska ostar” till lokala hantverksostar.


Lite senare publicerades en artikel i magasinet Filter med rubriken ”På ostfronten intet nytt” och det avgjorde saken. En osthandlare intervjuas om bra och dåliga saker med svenska ostar. Det var dessvärre inte mycket bra saker som framkom. Svenska ostar är inte lika bra som alpostar. De är dyra att köpa in, djuren får inte gå ute året om och de får inte alpängsgräs att äta.

Naturligtvis låter det trevligt med kossor som äter gräs på ängarna högt ovanför havet i de franska Alperna. Det blir fina ostar och förvisso har de svenska producenterna en del hinder som måste övervinnas för att kunna göra liknande ostar.  Typ is, kyla och snö, en överväldigande byråkrati och precis som författaren till artikeln skriver, ett samhälle präglat av storskalig och industriell tillverkning av livsmedel som konkurrerade ut de små producenterna för decennier sedan. Men artikeln i Filters rubrik är felaktig, det händer hela tiden mycket nytt på ostfronten i Sverige!

Det är nämligen så att de svenska hantverksmejerierna har kommit ikapp sina europeiska kollegor och istället för att ondgöra mig över allt som är fel så vill jag ge några bra exempel.

Tänk er en svensk fjällko som går ute på ett bete där solen aldrig går ner, vilket påverkar all växtlighet till en flora och en mikrobiologisk fauna som inte finns någon annanstans än vid polcirkeln, där den feta mjölken förvandlas till en traditionell grynpipig pressad ost som lagras i ett år. Att kossorna dessutom får en god veterinärvård och där kalvar sparas för framtiden är ju plus i kanten för just svensk produktion. Den här osten finns på riktigt och är så exotisk för omvärlden att den går på export till exempelvis Hongkong, Singapore och Bangkok.

I en annan del av Sverige produceras Wrångebäck, en lagrad ost som alldeles nyligen fick Sveriges första ursprungsskyddade beteckning för ost. Detta betyder att den inte kan produceras någon annanstans än just i ett begränsat område i Sverige, och där mjölken kommer från djur som ätit foder inom samma begränsade område. Vilket arbete som ligger bakom detta kan vi bara ana.

I maj tog Sverige emot Finland på ett statsbesök och på Drottningholms slott serverades det inga franska alpostar utan svenska ostar från små hantverksmejerier. För konstigt vore det annars.

De svenska ­gårdsmejeriernas framgångar i osthantverk har resulterat i flera internationella utmärkelser genom åren, som visar att hårt arbete belönas. Som bransch arbetar mejeristerna tillsammans genom att långsamt förfina sina processer och blir allt kunnigare inom sitt område genom bland annat kurser och provningar.

Allt fler restauranger har de sista åren hakat på den lokalpatriotiska trenden och köper in enbart svenska hantverksostar och andra råvaror. Det är fantastiskt att kunna besöka en lokal restaurang och lära känna landskapet, genom att äta produkterna från detsamma. För vilken turist vill sitta på en svensk restaurang och äta ost från den franska landsbygden när det är Sverige man valt att besöka?

 

Linda Elvingson
Lantbrukare

Artikeln publicerades tisdag den 21 juni 2022

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste