Behöver framtiden generalister eller experter?

Krönika: Jag har nyligen bytt utbildning från agronomprogrammet på SLU till ett masterprogram i jordbruksekonomi och jordbrukspolitik i Tyskland. För mig har det inneburit en stor förändring eftersom jag har fått lämna mitt boende i Sverige, mina studiekamrater och mitt universitet där jag de senaste åren förkovrat mig i nationalekonomi och jordbruksrelaterade ämnen. Men utbildningsmässigt är förändringen liten. 

Till synes är de kurserna som erbjuds här snarlika de svenska motsvarigheterna och bygger på samma teorier, modeller och värderingar om vad som bör undervisas. Men vad finns det egentligen för risker eller fördelar med den homogenitet jag upplever sträcker sig över Europas högre utbildningar i jordbruksekonomi? 

Först och främst utgår jag från att EU:s gemensamma jordbrukspolitik i hög grad har påverkat och enat vilken inriktning EU:s medlemsländer har i sin undervisning om jordbruksekonomi och politik. Detta för att de överhängande målen gällande bland annat produktion, utsläpp och inte minst jordbruksbefolkningens försörjning är gemensamma. I viss mån har EU:s medlemsländer också liknande förutsättningar för att bedriva jordbruk på ett hållbart vis för att mätta befolkningen. Då är det inte konstigt att vad som prioriteras i jordbruksrelaterade utbildningar blir standardiserat, särskilt när kunskapen som undervisas är baserad på årtionden om inte århundraden av forskning och vetenskap.

En risk jag ser med den generalisering som präglar utbildningarna är emellertid att lokala förutsättningar och variationer inte hamnar i fokus. I Sverige var det exempelvis sällan Sveriges roll på de jordbruksekonomiska världsmarknaderna som diskuterades, utan perspektivet var alltid generellt. Detsamma gäller här i Tyskland, även om Tysklands roll är annorlunda som landet med den största befolkningen i EU. Samtidigt blir också risken att framtida oförutsedda jordbruksekonomiska situationer blir svårare att möta när EU:s jordbruksekonomer delar samma teoretiska bakgrund och perspektiv. Troligtvis är det relevant att fråga sig vad framtidens ­jordbrukspolitiska arbetsmarknad behöver – generalister eller experter?

Å andra sidan skapas en ökad legitimitet och trovärdighet för den jordbruksekonomiska forskningen när den bygger på gemensamma modeller och teorier. Och tilltro hos jordbruksbefolkningen är något som den jordbrukspolitiska och jordbruksekonomiska forskningen ofta har svårt att uppnå. Jag läste nyligen en artikel som lyfte att ökad självförsörjningsgrad på livsmedel i Sverige inte alls behöver vara rätt väg att gå eftersom kriser som riskerar att slå ut livsmedelsförsörjningen är extremt osannolika och att handel och import av livsmedel från andra länder är mer ekonomiskt effektivt. Det går delvis emot det budskap jag hade i min förra krönika, och artikeln möttes av kritik som menade att forskningen inte alls förstår hur verkligheten ser ut. Jag tror dock att vi måste lita på forskningen och de människor som ägnar sina liv åt att utreda jordbrukspolitiska initiativ, även om det ibland kan gå emot våra personliga ideal.

Utbildning och kompetensutveckling i jordbruksrelaterade frågor är något som kommer vara allt mer eftertraktat i framtiden, i takt med att visionen om hållbar livsmedelsproduktion ställer allt högre krav. Men kom ihåg att kompetensutveckling inte bara behöver innebära universitetsstudier, det kan innebära att gå på odlarträffar, prata med grannbonden eller läsa en bok.

Samuel Bäckelin
Student i jordbruks- och miljöekonomi