Skapar Jordbruksverkets inblandning instabilitet på arbetsmarknaden för fältveterinärer?
Krönika: Vi har vant oss vid dystra rubriker om bristen på jourhavande fältveterinärer. Upplyftande inslag har däremot varit intervjuer med veterinärstudenter som klart och tydligt förklarar att de gärna arbetar med lantbruksdjur och inte alls har någonting emot jourtjänstgöring. Det råder veterinärbrist och potentialen inom branschen borde vara därefter. Ändå ser studenterna inte någon framtid i fält. Vad är det som orsakar denna instabilitet på arbetsmarknaden?
Haken verkar vara att kraven på en sund arbetsmiljö och rimlig månadslön helt enkelt inte uppfylls av fältverksamhetens enskilt största arbetsgivare: Distriktsveterinärerna med Jordbruksverket på kuskbocken. Själv arbetar jag som egenföretagare och brukar säga att mitt arbete i praktiken inte skiljer sig så mycket från en distriktsveterinär, största skillnaden verkar vara att jag trivs på jobbet. Om det vore så enkelt, varför blomstrar inte marknaden för privata stordjurspraktiker med jourverksamhet?
En del av problemet är att det inte går att bedriva en ekonomiskt lönsam jourverksamhet baserat på marknadsmässiga kundintäkter. Det konstateras gång på gång. I ett träsk av utredningar hittar jag samma yttrande av Riksrevisionen, Jordbruksverket och regeringens särskilda utredare. Inte minst vittnar privata aktörer om detta när man väljer att avveckla sin jourverksamhet. Det har under lång tid varit statens uppdrag att säkerställa tillgången till veterinär service dygnet runt i hela Sverige. För verksamheten utgår årligen ett statligt anslag, ett ekonomiskt bidrag till veterinär fältverksamhet, som disponeras av Jordbruksverket.
Anslaget skall finansiera tillgången till djurens hälso- och sjukvård samt veterinära resurser vid utbrott av smittsamma sjukdomar. Ett tungt vägande skäl för utdelning av anslaget är att tillgången till djursjukvård för animalieproducerande djur säkerställs även i glesbygd. Jordbruksverket löser detta genom att formellt tilldela Distriktsveterinärerna, som är en del av Jordbruksverket, ansvaret för sådan veterinär service. Anslaget tilldelas därmed nästan i sin helhet Distriktsveterinärerna. Alternativet vore att pengarna fördelades genom upphandling.
Så långt är allt väl, eller? I Riksrevisionens utredning från 2021 framgår med all önskvärd tydlighet att det finns stora brister i Jordbruksverkets säkerställande av veterinär service. Man påpekar också att Jordbruksverket inte tar någon hänsyn till att konkurrens på arbetsmarknaden sker på likartade villkor. Det finns ingen fastställd policy för att undvika att deras verksamhet begränsar konkurrensen gentemot privata aktörer och man kan inte redovisa om det föreligger risk för korssubvention (det vill säga att anslaget används till verksamhet som konkurrerar med privat verksamhet). Jag menar absolut inte att Distriktsveterinärerna inte gör sitt jobb, men om Jordbruksverket hellre vill driva en affärsverksamhet företrädesvis inriktad på smådjur och sporthästar, som endast håller jouröppet mellan klockan 06-23, så borde det statliga anslaget fördelas annorlunda.
Inom grundläggande ekonomi talar man om att en sund konkurrens gynnar konsumenterna. I fallet med veterinär service undrar jag om inte den statliga verksamheten snarare sätter käppar i hjulet - för privata aktörer, för veterinärers arbetsvillkor och för tillgången till akut djursjukvård - paradoxalt nog finansierat av skattemedel. Det vore rimligt att begära att användningen av det statliga anslaget för veterinär service redovisas enligt lagen om transparens. Används pengarna till att finansiera vård till animalieproducerande djur, upprätthålla smittskydd samt garantera veterinär service dygnet runt i hela Sverige, eller används pengarna till en verksamhet som snedvrider konkurrenssituationen på arbetsmarknaden? Om inte vore det nämligen rimligt att snarast åtgärda.
Elna Laxmar
Veterinär
