Rejäla verktyg och inte bara visioner

Krönika: Livsmedelsstrategi 2.0. Vad menar man egentligen med ”2.0”? En ny uppdaterad, bättre version av förlagan går det att uppfatta ur uttalandet från vår landsbygdsminister Peter Kullgren. 

När jag skriver detta är det en fredag i slutet på februari, årsdagen av krigsutbrottet i Ukraina, som globalt förändrat vår tillvaro. En kort krönika med avstamp i min verklighet med ena foten i vår grisproduktion, och den andra som projektledare för nybildade organisationen Agro Västmanland. Tankarna snurrar. Livsmedelsstrategi. Det är det jag tänker på hela dagarna. Oavsett om jag är grisföretagare eller projektledare, handlar det om strategier för att producera livsmedel.

Vi jobbar just nu med att starta upp en samverkansplattform i Västmanland. Ett projekt som till stor del har som uppdrag att göra verkstad av den regionala livsmedelsstrategi som Västmanland har utarbetat. Hur gör man det? 

Min bästa och mest verklighetsbaserade kontakt i livsmedelsproduktionen är producenterna i vårt utvecklingsråd. Allt från fiskare och ”riktiga bönder” till innovativa mångsysslare. De har alltid ett öra mot rälsen. De snappar upp vad som händer i just deras del av de gröna och blå näringarna. Deras kommentar angående livsmedelsstrategin är ”Livsmedelsstrategin måste synas ända ner i min produktion! Det gör den inte.” Det är för långt mellan en spretig målsättning och hur strategin ska bli verkstad på riktigt.  

Läser man den första nationella livsmedelsstrategin kan man nog krasst konstatera att den var en produkt av sin tid. Att i ett och samma uppdrag försöka göra miljörörelsen och oss på landsbygden nöjda. För vad har man på landsbygden? Livsmedelsproduktion, natur och människor som bor långt ifrån jobben i staden. 

Så här står det bland annat i visioner och mål i Livsmedelsstrategin från 2017:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel”.

Det är marknaden som bestämmer. Det måste finnas en efterfrågan för att det ska gå att öka produktionen. Tillgång och efterfrågan är en grundläggande ekonomisk teori. Det måste finnas en avsättning på marknaden och producenten måste få tjäna pengar. Först då kan livsmedelsproduktionen öka. 

Vi lever i en orolig tid. Klimatförändringar, en oförutsedd torka, krig och en plötslig säkerhetspolitisk förändring. Balansen mellan tillgång och efterfrågan kan rubbas i ett ögonblick. Vårt livsmedelssystem som inte får kosta något och är baserat på just-in-time blir otroligt sårbart. Mat har varit en självklarhet. Kan 200 år av fred ha monterat ner vår förmåga att ta hand om oss själva? Ska man stoppa in ännu mer bidrag i produktionen för att den ska bli mer lönsam? Det är mer ett plåster på symptomet och inte en lösning på problemet. Eller ska man försöka hitta hålen i systemet där produktionen tappar sin möjliga lönsamhetspotential? 

Livsmedelsstrategi 2.0. En produkt av vår tid. Vad kommer den att innebära? Högst troligt självförsörjningsmål och intention om att skapa en robust livsmedelsproduktion. 2.0 borde rimligtvis inte bara bli ett paket med visioner och mål. Den behöver serveras med ett paket rejäla verktyg. 

Förra veckan höjde vårt slakteri smågrispriset med 100 kronor. En höjning som signalerade ”Vi vill ha det ni producerar”. En mental spärr sedan länge ruckades lite. ”Du Marit”, sa min man, ”jag har funderat. Var tror du ett eventuellt nytt svinhus bäst skulle vara placerat här på gården?” 

Framtidstro och lönsamhet. Det är så vi får mer mat att produceras!

Marit Wirén Toll
Projektledare Agro Västmanland