Att doktorera i vardagen

Krönika: Tillhör du den kategori av människor som går ”all in” när det gäller nya saker som man ska investera i, jobba med eller helt enkelt bara vill lära sig mer om? Jag är sån, och lika kul och entusiastisk som jag oftast känner mig inför nya projekt, lika trött på mig själv blir jag sedan efter ett antal dagars googlande, youtubetittande och runtringande till alla som har kunskap i ämnet. Det har en tendens att bli som en kollega till mig sa, att man doktorerar i ämnet.

Jag ska ge ett exempel: Vi hade en vedpanna som vi installerade när vi renoverade huset för tretton, fjorton år sedan. Pannan funkade aldrig riktigt bra, det var ofta något strul med syrventiler som skulle bytas, rökgastemperaturer som blev för höga, och så vidare. Utöver det krävdes det att vi, när vi nu efter flera turers funderande och diskuterande valde vedalternativet över något annat uppvärmningssystem, också fick till en bra logistik omkring veden.

När man har egen skog är det sällan några problem att få tag i råvaran. Det blir alltid granbarkborreangripna granar som måste tas ner, oönskade vindfällen som ska redas upp och björkuppslag som måste gallras ur. Den skogliga delen har jag inga problem med att lösa. Men när virket väl ligger på gårdsplanen gäller det att ha en klok process för att sönderdela virket till kluven ved, torka och förvara den någonstans för att därefter få in den i pannrummet och slutligen in i pannan.

Så, efter att från djungeln av vedpannor och ackumulatortankar lyckats välja ett fabrikat och fått det installerat av en hantverkare man har förtroende för så har man i praktiken bara gjort hälften av det teoretiska arbetet med att välja. Utöver det tillkommer alltså processen med att få veden från stock till kluven ved och den ska torkas samt transporteras in i pannrummet.

Vilken slags vedprocessor ska man köpa? Nytt eller begagnat, el eller traktordrivet? Har vi kapacitet i vedboden för minst ett årsbehov eller måste vi bygga nytt, och så vidare. Mer doktorering.

Som ni förstår kändes det då lite tungt när jag för ett och ett halvt år sedan insåg att vi hade ett tre centimeter runt, sönderrostat hål mitt på vår tretusen liters ackumulatortank och ungefär ettusen liter vatten som runnit ut på golvet i pannrummet.

Tungt för att man inser att det mitt i en pandemi kommer bli svårt att få tag i både hantverkare och nya värmesystem.

Tungt, för att man också inser när det händer i början av oktober att det kommer bli en kall vinter.

Men tyngst av allt för att man inser att det inte är lönt att laga eller byta utan tvingas göra en nyinvestering i ett nytt system. Inte bara att det är en stor kostnad, utan också för att man i fyrtioårsåldern känner sig själv så väl att man nu också måste doktorera om på nytt, i värmesystemsdjungeln. Berg- eller jordvärme, solceller också kanske? Ny vedpanna eller kanske flispanna? Efter avlagd examen i Bachelor of Science in värmesystem on University of Youtube and Google blev valet en ny flispanna. Och som ett brev på posten tillkommer processerna tillreda, torka och välja logistiklösning för flisen…

Även om jag visste att investeringen skulle komma hade jag hoppats på att den skulle dröja ytterligare några år, man hör ju ibland om dom som har sina gamla vedpannor som de installerade för trettio år sedan som fortfarande funkar och värmer. Eller så är det en hörsägen, alla har hört talas om dom pannorna men ingen har sett dom.

Påläst som jag var valde jag i alla fall flispanna med omsorg och hoppas nu att vårt nya värmesystem håller i många år framöver. Och än så länge ångrar jag mig definitivt inte.

Christian Johnsson
Skogsingenjör