Se upp för Artskydds­förordningen i jordbruket

Sveriges skogsägare är vid det här laget väl bekanta med Artskyddsförordningen. Den allt hårdare tillämpningen av den ställer till det rejält för skogsägare som inte får bruka sin skog rationellt och nekas ersättning för begränsningen. Men Artskyddsförordningen gäller även åker- och betesmark.

När staten frånsäger sig ansvar och hänvisar till att det är naturens momentana status som avgör vad som är den pågående markanvändningen, sätts ägande- och brukanderätten på spel i en helt ny omfattning.

I ledaren i dagens nummer av Skogsaktuellt, nummer 10 2024, beskriver ledartexten den senaste domen som prövat vad som är pågående markanvändning i skogsbruket och vilken begränsning i brukandet som ger rätt till ersättning från staten. Det är läskig läsning för var brukare i de areella näringarna, samhällets mest naturliga verksamheter. Se det som ett lästips och en väckarklocka.

Översatt till jordbruket skulle myndigheterna kunna inskränka var brukningsåtgärd utan rätt till ersättning, med hänvisning till Artskyddsförordningen.

En springande punkt i domen i mål nr M 936-21, Mark- och miljödomstolen i Vänersborg är: ”Den tillåtna pågående markanvändningen skogsbruk kan inte vara mer långtgående än vad som utgör en lagenlig markanvändning och gränsen för denna markanvändning sätts till den nivån av skogsbruksåtgärder aktuell skyddsvärd art (tjädern) kan tåla i det enskilda fallet.”.

Översatt till jordbruket skulle det bli:

Den tillåtna pågående markanvändningen jordbruk kan inte vara mer långtgående än vad som utgör en lagenlig markanvändning och gränsen för denna mark­användning sätts till den nivån av jordbruksåtgärder aktuell skyddsvärd art kan tåla i det enskilda fallet.

Egentligen innebär denna skrivning att det inte är myndigheterna som inskränker brukningsåtgärder. Det är naturen. Därför kan inte staten vara ersättningsskyldig.

Det här går att tolka hur hårt som helst. Det skulle kunna tillämpas på både betesmark och åkermark, där till exempel en besökande fågel eller fjäril skulle kunna förhindra skötsel eller skörd av etablerad gröda. Det skulle även kunna stoppa brukandet som åkermark, om det anses krävas för skydd av fridlyst art. De möjliga exemplen är närmast oändligt många.

Du är skyldig att känna till vilka arter som finns på din mark och kan påverkas av dina åtgärder. Eller som det formuleras i statens inlaga till domstolen: din exploatering.

För en brukandebegränsning som domstol tycker är skälig baserat på växten eller djurets krav, kan ersättning inte utgå. Sådan begränsning anses av naturen given, inte bestämd av myndighet.

Din eventuella rätt till ersättning för brukningsbegränsningen skulle med domstolens resonemang bara kunna prövas ett år i taget, då naturens momentana status, som avgör vad som är den pågående markanvändningen, kan förändras över tid.

Låter det helt orimligt? Det tyckte skogsägarna också. Förr.

Stefan Ljungdahl